Det har gått ett år sedan pandemin slog till med full kraft. Den 10 mars, en dryg vecka efter Melodifestivalens andra chans i Eskilstuna och dagar efter finalen i Stockholm, förklarade Tegnell att vi fått en samhällsspridning. Och Sörmland var speciellt drabbat tillsammans med Stockholm, Östergötland och Uppland. Under våren var sörmlänningarna överrepresenterade i statistiken, här dog flest i förhållande till capita.

När man tittar tillbaka kan man konstatera att mycket gick fel. Trots det har många slutit upp kring flaggan. Alla tidiga inlägg i sociala medier som ens andades kritik mot svenskt agerande i inledningen av pandemin tystades bryskt. Inte skapa panik. Förlita er till myndigheterna, dom vet vad dom gör. 

Men svenska myndigheter var givetvis precis lika tagna på sängen som alla andra. Det visade sig att Sverige inte alls förberett sig så där noga som vi alla naivt tyckts tro. Andningsmasker hade kastats, skyddsutrustningen var för gammal och respiratorerna för få. Beredskapen var helt enkelt inte bra, det vet vi i dag.

Men uppslutningen runt flaggan gjorde kritiskt ifrågasättande av myndigheter svårt, också för medierna. Och kanske främst för riksmedierna, som också är en del av krisberedskapen. Dessa har ett uppdrag att sprida information till allmänheten vid kriser. Men konsekvensen var att vi såg få kritiska frågor under den inledande fasen. Och när de ställdes höjdes genast kritiska röster.

Samma kritik mötte även Sörmlands medias journalister när vi började ställa kritiska frågor under slutet av mars. Men när vi kunde avslöja en omfattande mörkläggning bland våra myndigheter, som inte ville att smittspridningens omfattning bland de äldre skulle nå allmänheten, tystnade kraven på att rätta in oss i ledet. Och när vi avslöjade hur man på förhand skulle prioritera bort äldre från sjukvård, kokade allmänheten.

För vi rättar inte in oss i något led. Vi går ingens ärenden. Och vi ska vara konsekvensneutrala. Oavsett vad som sker och kanske ännu mer under en kris, ska vi hålla huvudet kallt och ställa de frågor allmänheten vill ha svar på. Det, och inget annat, är vårt uppdrag.

Nu, ett år senare, är krisen en annan. Nu stavas den vaccinationer. Och specifikt Astra Zenecas vaccin, som stoppats på grund av misstänkta biverkningar. Givetvis kommer krav på att vi inte ska skriva om detta. Vi ska inte berätta att regionen stoppade vaccineringen av sin personal. Vi ska inte heller skriva om dem som är rädda för biverkningar efter sprutan, det kan ju få människor att inte vaccinera sig. 

Mitt svar är: Det ska vi visst. För vi skriver om det som är sant och relevant. Och vi går ingens ärenden.