Jag är uppvuxen i Trosa kommun. Jag har avverkat Ådarakan 3786 gånger (i runda slängar). Större delen av dem i bil. Sedan drygt tre år tillbaka pendlar jag från Trosa till Nyköping. Det är tidiga morgnar, mörkt och kallt.
För några veckor sedan såg jag två rävar brottas i dikeskanten. De tittade förvånat upp i strålkastarnas sken, innan ljuskäglorna snabbt passerade och de var borta ur mitt synfält.
Annars är det mest hjortar. Horder av hjortar. Gnuracet-i-Lejonkungen-många hjortar. Och så ett och annat rådjur.
Att hjortgängen står och har rådslag i sådan mängd att till och med David Attenborough skulle imponeras är givetvis inte perfekt för alla trafikanter.
Tydligare skyltning? Det skulle inte skada. Belysning? Dyr investering, men skulle så klart hjälpa. Viltstängsel? Samma sak där, antar jag (jag är ingen expert). Det är säkerligen många som har varit med om viltolyckor som har kört helt lagligt. Men jag vill ändå gärna lägga fokus på eget ansvar.
Markägaren Michael Isoz sätter huvudet på spiken i SN:s artikel i dag: "Ofta kör bilister för fort och är för ouppmärksamma på djur vid sidan av vägen. Jag upplever att jägare mer sällan krockar, de vet hur de ska bete sig på ett annat sätt."
Just så. För ett par år sedan, när jag nyligen hade börjat bilpendla, skrev jag en krönika om hur irriterad jag blev om morgnarna. Det var vinter och därför tveksamt väglag flera veckor i rad. Jag låg oftast i lite drygt 60 kilometer i timmen på 70-sträckan mellan Trosa och Vagnhärad. Ungefär i höjd med golfbanan hade jag hunnit få en svans av åtminstone fem–sex bilar, där den närmaste låg några få meter bakom mig. Varje dag.
Det är samma sak nu. Även när jag åker hem från jobbet, då de första bilarna brukar hamna i rygg på mig någonstans strax efter Häradsvallen. Folk ligger alldeles för nära. Folk vill köra alldeles för fort.
Dyker det upp en kamikaze-hjort som kastar sig ut i vägbanan är det lätt att räkna ut vad som händer.
Jag är ingen paragrafryttare. Jag kör för fort ibland när jag är ensam i bilen och väglaget tillåter det. Men. På den här sträckan, inte minst den här tiden på året, kör jag med hjärnan. Gör det du också!