Ett av mina finaste festivalminnen kommer från Way out west i Göteborg för två år sedan. Jag och min äldsta syster Anna hade haft ett par underbara dagar med mycket solsken och bra musik, när vi sista eftermiddagen spatserade över en gräsmatta i Slottsskogen. Vi hade precis gått förbi Hollywoodskådisen (och hunken) Joel Kinnaman och skvallrade om hans kompisar som såg viktiga ut. Plötsligt skriker någon till och vi vänder oss om i förskräckelse. Några meter från oss står en kille och pekar på marken vid våra fötter.
Pessimist som jag är tänker jag genast att killen försöker varna oss för en orm eller en bajskorv i gräset. Hur som helst svävar jag i livsfara.
Efter några sekunder närmar sig killen med ett vilt ansiktsuttryck och pekande finger. Vid det laget har jag hunnit konstatera att jag inte kan se någon orm i gräset. Jag kan heller inte känna lukten av bajs. Lättnad – men nu undrar jag verkligen vad killen håller på med.
Till slut hör jag vad han säger: "Shoes! Your shoes! Oh my god, your shoes!". Killen har haft sitt pekfinger utsträckt mot mina skor hela tiden – inte mot någon livsfarlig orm eller bajskorv.
Han faller ned på knä framför mina fötter och tar tag i min högra sko – och KYSSER den! Förvånat ser jag på samtidigt som han förklarar att han "älskar mina rosa skor" och tackar mig för upplevelsen som jag hade skänkt honom. Jag säger varsågod.
På torsdag nästa vecka åker jag och SN:s kulturredaktör Jenny Palmqvist till Bråvalla och där vill vi träffa er och skapa nya fantastiska festivalminnen. Ska du dit? Hör av dig till mig!