Ni vet artighetsfraserna som så lätt åker fram när man möter nya människor? Samma tjat om boende och jobb, om och om igen. Som att det är så man måste göra för att lära känna. Som om någon egentligen bryr sig?
I höstas började jag sjunga i kör. Varje onsdag får jag stänga in mig tillsammans med tjugo andra och sjunga tills jag inte orkar mer. Ibland låter det bra, ibland dåligt. Ibland är det så pass att det känns i hela magen.
Men vet ni? Jag vet knappt vad de heter. De där människorna som jag delar veckans finaste timmar med. Jag skulle inte kunna säga vad de jobbar med, eller var de bor. Flera gånger har jag funderat på hur jag, trots att vi inte känner varann så som människor ska kännas varann, kan känna en sådan tillit och trygghet när vi ställer oss där i halvcirkeln för att värma upp. Hur jag en dålig dag kan backa lite och hur alla förstår att i dag är hon skör utan att jag behövs säga ett ord.
Sen läste jag en artikel om att ett svensk forskningsteam kommit fram till att kördeltagare synkroniserar sina hjärtslag och sin puls. Där föll bitarna på plats. Den där brokiga lilla kören slår i samma takt som jag. De är min medicin, jag hoppas att vi aldrig slutar sjunga!
GNESTAREPORTER sara.lindstrom@sn.se 0155-767 57