Ögonen lyser på lilla R. Hon är ett och ett halvt år, har rosa tröja och håret i en tofs. R sitter hemma, i extramormor Anna-Marias famn, och tar hennes ansikte mellan sina små händer. En stor puss rätt på munnen. R har rosiga kinder och hon ler. Det börjar bli kallt ute. Snart ska hon få leka i snön för första gången någonsin.
En bit bort sitter grannarna. Två av dem praktiserar som matte- och no-lärare på Omega. En annan av de vuxna har ganska nyligen fått jobb och barnen går på Släbroskolan, på Gripen och på Alpha. En 15-årig tjej, som verkligen behöver en vinterjacka, är lite ledsen över att hon inte har råd att fika med kompisarna på rasterna.
Sådär kan det se ut i vilket kvarter eller lägenhetshus som helst. Typiskt Nyköpingsliv.
Det är bara det att lilltjejen Ruha föddes i Aleppo i Syrien, en plats varifrån vi just nu får bilder på döda barn. Det är bara det att den 15-åriga tjejen måste säga hejdå till vännerna. Det är bara det att de praktiserande lärarna inte får stanna på skolan, trots att eleverna gillar dem.
Den plats de kallar hemma ska nämligen vara tömd om mindre än en månad.
Allt det här kunde vi läsa i en artikel i fredagens SN, där vi skrev om stängningen av asylboendet på Tuna motell. Där kunde vi också läsa att Nyköping inte kan fixa något boende för "familjer" och att grannarna därför splittras över Sverige.
Lilla Ruha, hennes syskon och mamma får ingen lägenhet av kommunen. De kan ju inte försörja sig. De två lärarna, som kan arbeta inom ett bristyrke där vi i dag ser 19-åringar som klassföreståndare, skickar vi bort.
Kalla mig naiv, men allvarligt: Någon har ritat gränser på en karta. Är du född på rätt sida av gränsen – grattis. Är du född på den sida där sjukhusen bombas och vattnet tar slut – sorry.