Den tredje september är det ett år sidan lille Alan Kurdis drunknade kropp sköljdes upp på en strand i Turkiet och bilderna kablades ut över världen. Närgångna, tydliga bilder av ett litet barn som låg framstupa med ansiktet neråt i vattnet.
Nu stirrar lille Omran från Aleppo rakt igenom mig från ett filmklipp som CNN publicerat, där vita hjälmarna räddar honom ur rasmassorna. Han är täckt av damm och sot och uppenbarligen totalt chockad. Den lilla handen stryker bort blodet ur ansiktet och försöker torka bort det mot sätet på ambulansen. Det hugger rakt i hjärtat på mer än ett sätt.
En del av de oskrivna reglerna för medieetik handlar om att skydda människor som är i chock. En annan om att inte publicera bilder på barn utan målsmans godkännande. Att som journalist i Sverige ens uppsöka en skola eller förskola utan att ha ringt och stämt av med rektor om fototillstånd är otänkbart.
Jag vet hur diskussionerna går, har själv fört den med otaliga fotografer, både professionella och vanliga mobilanvändare på plats på Lesbos stränder. Det där med att fånga det dramatiska ögonblicket, visa skräcken och ångesten i människors ansikten för att folk ska förstå. Ändamålet som helgar medlen.
Och visst. Bilderna av Alan startade ett jordskred av engagemang världen runt. Men människor glömmer och det är annorlunda nu, trots att bilderna har evigt liv på nätet. Och jag fortsätter att undra varför andras ungar inte ska få ha sin integritet och värdighet när det är så viktigt att vi skyddar våra barn?
REPORTER yvonne.perkins@sn.se 0155-767 29