Det sörmländska ska inte offras på mångkulturens altare.
Läs gärna den formuleringen igen och fundera över budskapet. Orden yttrades av sverigedemokraten och trosabon Bertil Malmberg under landstingets budgetdiskussioner tisdag 23/10.
En mikroskopisk fråga om att komplettera landstingets kulturplan banade plötsligt väg för en drygt timslång debatt om det svenska kulturarvets vara eller inte vara. Och det var då Bertil Malmberg krävde att det sörmländska kulturarvet inte ska offras på något mångkulturellt altare.
Ordvalet är förstås inte en tillfällighet. "Mångkulturens altare" ska leda tankarna till religionens värld, gissningsvis helst islam som är Sverigedemokraternas främsta politiska måltavla.
Ordet "offer" är heller inte valt av en slump. Intrycket är att något specifikt sörmländskt konkurreras ut av något odefinierbart "annat" som är ett hot mot alla kulturyttringar vi tidigare ägnat oss åt.
"Det svenska kulturarvet" är i Sverigedemokraternas värld en ömtålig liten planta som måste skyddas mot allehanda mångkulturella hot. Men sanningen är ju att det vi i dag uppfattar som svensk kultur bara är en smältdegel av intryck och influenser som nått oss från omvärlden - och förändrat oss- under tusentals år. Kulturen är öppen, gränslös och allt annat än något beständigt som kan hägnas in och isoleras till en geografisk plats.
Även Sverigedemokrater inser förstås att det svenska kulturarvet förändrats genom tiderna. Men när de pratar om positiva kulturutbyten återkommer de ständigt till vikingar och valloner - företeelser som ligger många hundra år tillbaka i tiden. De kan också gå med på att julgranen och midsommarstången härstammar från Tyskland medan kåldolmarna är hämtade direkt från Turkiet. Men de tycks inte kunna dra några lärdomar av dessa insikter.
Att vilja värna ett särskilt svenskt kulturarv är att ha en nationalromantisk syn på Sveriges historia. Man kan inte klumpa ihop människor och traditioner utifrån geografiska gränser. Och om man bygger murar mot omvärlden så förtvinar hela kulturlivet.
"Landsförräderi", dundrade Sverigedemokraten Stefan Jakobsson i tisdags efter att ha påstått att "vi skäms över att det finns en svensk kultur".
Nej, det gör vi inte. Men vi är rätt många som har insett att varje kulturarv är resultatet av tusentals år av handel, resande och möten mellan människor.
När arkeologerna grävde ut kvarteret Åkroken bakom stadshuset i Nyköping hittade de kikärtor från Medelhavsområdet och keramik från Östeuropa och Tyskland. Dåtidens Nyköpingsbor hade kontakter med hela Europa och deras mångkulturella möten för tusen år sedan har på olika sätt bidragit till det "sörmländska kulturarv" som SD inte vill offra på mångkulturens altare.
I stället vill partiet värna "de seder och bruk som majoritetsbefolkningen i Sörmland identifierar sig med" (Adam Marttinen i tisdagens debatt). Jag tycker det låter som en alldeles fruktansvärd framtid. Tänk att vara hänvisad till den kultur som majoriteten redan anammar, att inte få tänka nytt, använda referenser utifrån och njuta av den kulturella mix som just jag plockar ihop från olika håll.
Kultur fogar samman människor - oavsett ålder, bakgrund, språk och värderingar. SD:s kultursyn stänger in och stänger ute. Låt oss verkligen be för att vår tillåtande svenska kultur inte ska behöva offras på deras enfaldiga altare.
Krönikan publicerades ursprungligen i Södermanlands Nyheter den 25 oktober 2012