Varje dag trillar det in nya insändare till SN. Det handlar om #vårdupproret, trafik, skolmat, landstingspolitiker och Donald Trump. Vissa skribenter, många av dem känner vi igen, väljer att skriva under med namn. Åsikterna är deras och de vill visa det. Andra skribenter väljer att skriva under pseudonym – "En orolig medborgare", "Vän av ordning" eller bara "Trött" – och det är helt okej. Vissa ämnen är känsliga och det finns olika skäl att vilja vara anonym. Jag har full förståelse för det, men jag börjar ana ett mönster.
Ofta, jag säger inte alla gånger, men ofta är det kvinnor som väljer att skriva under pseudonym. Det gör mig lite orolig. Vad är det som gör att kvinnor inte vill skriva under med sitt namn? Är det ett medvetet val?
Förr tvingades kvinnor skriva under pseudonym för att tas på allvar. Förr, alltså. Jag pratar om en tid när det var otänkbart att kvinnor kunde ha en åsikt. När kvinnan inte skulle "bekymra sig om det hon ändå inte förstår". En tid som var då, inte nu.
Insändarsidan är till för era röster, både för kvinnor och för män. Min önskan är att fler höjer sina röster, och vågar göra det med sitt namn. Vi behöver inte gömma oss. En systers röst betyder lika mycket som sin broders. Jag ser det som en självklarhet.
Men om jag nu skulle ha fel – om det faktiskt är så att vi behöver gömma oss – händer inget om inte vi börjar visa att kvinnor minsann också kan ta till orda.