På lördag beger jag mig till södra Stockholm och Tele 2 arena för att se Kents sista konsert någonsin.
Första gången jag såg gruppen var på Vattenfestivalen 1996. Jag minns det väl. Jag var 17 år gammal och min vän, som fyllt 18 och alltså hade åldern inne, fick köpa öl åt mig. Bandet spelade iklätt mörka kostymer och vita gymnastikskor och sångaren Joakim Berg studsade fram över Riddarholmsscenen, ivrigt bankande mot bröstet. Kostymerna och skorna, liksom den ungdomliga uppkäftigheten, var lite av deras grej då.
I flera dagar ekade de distade gitarrmattorna i mina öron.
Ungefär ett halvår tidigare hade jag hört låten "Kräm (så nära får ingen gå)" på ZTV och fastnat direkt. Bara titeln var (är!) ju helt fantastisk, videon likaså. Jag skaffade albumet Verkligen. De introverta texterna, den återhållsamma ilskan och den bubblande frustrationen – allt gick rätt genom huden på mitt 17-årsjag. Det var början på en mångårig kärlekshistoria.
Jag inte bara lyssnade på de tre första skivorna (Kent 1995, Verkligen 1996 och Isola 1997) – jag andades dem, klädde mig i dem. Under ett par år var plattorna det tröstande allvar som gjorde en ihålig värld lite lättare att uthärda.
Men allting tar slut.