Liv är tre år. För någon månad sedan fick hon svårt att andas. "Åk in direkt", sa sjukvårdsrådgivningen. Mamman, min sambos syster, bar snabbt sin dotter till bilen. Det var mörkt, klockan var tio på kvällen. Livs täcke fick ligga orört.
I dörren till akuten säger en annan patient: "Du kan lika gärna vända om, för jag har väntat sedan halv fem".
I receptionen får mamman frågan om vad hon gett för febernedsättande. "Ingenting! De sa åt oss att åka in direkt!", svarar hon. Sköterskan säger: "Oj, vad dumt".
Mamman börjar gråta. Hon har varit så rädd att hennes dotter ska sluta andas.
Liv får något mot febern. Hon syresätter blodet bra, så de får vänta. Intill sitter en tonåring som slagit i huvudet, ett annat barn med krupp, någon med magont. En extra läkare har ringts in och personalen jobbar frenetiskt. De är trevliga, men Livs mamma reflekterar över stressen. "Det är så det är", får hon till svar.
I dagens SN säger ett antal sjuksköterskor att de har fått nog. De lever med påtvingad övertid eftersom de är för få för att fylla schemat på akuten. Deras öppna brev ligger på sn.se och engagerar många på Facebook.
Lilla Liv börjar andas normalt igen. Efter drygt fem timmars väntan får hon åka hem till storebror och pappa.
Vad hade hänt om inte sjuksköterskorna hade tagit extra pass? Vem hade då tagit hand om Liv?