Jag hade inte tänkt att kommentera Dylans Nobelpris, eftersom den som inte stämmer in i hyllningskören klassas som magsur kultursnobb. Men eftersom jag redan kommit ut som rivjärn har jag inte så mycket att förlora. Och som både musik- och litteraturälskare är det faktiskt svårt att låta bli.
Författaren Ola Holmgren listade i sin bok "Stickspår" åtta skäl till varför Dylan skulle ges Nobelpriset i litteratur. Jag kan ge lika många till varför inte.
Det första och mest elementära är väl just det som inte får nämnas. Litteratur är böcker. Bob Dylan har skrivit en roman. Jag gillar gränsöverskridande skapande, men vad är det för fel med att kalla saker vid sitt rätta namn? Nobelpriset som en arena för obskyra författare och poeter är förstås ett tacksamt skämt. Även jag har skrattat åt Gert Fylkings utrop " äntligen", när för massan totalt okända namn lästes upp.
Men kraften av Nobelpriset är ju just det. Att lyfta fram en författare som förtjänar fler läsare än vad den har. Och spetsen av Nobelprisets egg kan riktas mot diktaturer genom att låta rösten av tystade berättare höras. Som förra årets pristagare Svetlana Aleksijevitj.
Jag tycker inte som så många andra att valet av Dylan, som var en wild horse på vadslagningslistorna, var modigt. Det hade varit betydligt modigare att välja favorittippade kenyanske Ngugi wa Thiong’o, som lever i exil sedan början av åttiotalet och suttit i fängelse för sitt skrivande. Vem försöker tysta Bob Dylan?