Häromveckan chattade jag med en vän i San Salvador, El Salvador. Han skrev att det blivit värre: "Häromdagen attackerade polisen gängmedlemmar här utanför vårt hus."
Min vän har gjort vad han kan för att skaffa sig bättre möjligheter i livet. Han är inte mer än 25 år gammal, ändå har han på egen hand gett sig av norrut inte bara än utan tre gånger.
Tredje gången gillt brukar det heta, men det är inte alltid det räcker hela vägen: Första gången fastnade han i Mexiko. När han väl lyckades ta sig vidare kom han över gränsen mot USA, bara för att bli gripen av den amerikanska migrationspolisen. Andra gången gav han upp ganska snart, återvände hem och fortsatte jakten på arbete i hemlandet. Tredje gången tog han sig återigen över gränsen mellan USA och Mexiko, bara för att ännu en gång bli gripen på den amerikanska sidan. Han var fast besluten om att få stanna kvar och ansökte om asyl. Under sju, åtta månader var det tyst. Han var inlåst och tilläts inte kommunicera med omvärlden. Sen deporterades han tillbaka till El Salvador.
Och nu är det värre än någonsin. "Vi går inte ut längre, ingen går ut. Det är som på film."
Och han är långt i från ensam, precis som El Salvador är långt i från ensamt om sitt öde. Över hela världen försöker människor skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn, medan vi som redan har alla möjligheter reagerar med att stänga gränserna. Kanske borde vi tänka mer på dem som blir kvar på andra sidan?
GNESTAREPORTER veronika.skarlund@sn.se 0155-25 68 19