Som journalist blir man väldigt glad när läsare hör av sig med tips. Dessvärre vill tipsare sällan ställa upp i tidningen och berätta numera. Ibland kan man förstå det eftersom det kan bli stora konsekvenser för de inblandade vid känsliga avslöjanden.
Tyvärr tycks det även vara kontroversiellt att överhuvudtaget säga vad man tycker. Orsaken är att man kan förlora något om inte tycker som alla andra. "Ens företag kan förlora kunder, dottern kan mobbas etc." Hur har det blivit så här- att vi inte vågar säga si när alla säger så?
En fredagskväll eldar någon upp sig över grannens fest och plötsligt står hen vid grannens dörr och råskäller. Om hen istället hade gratulerat grannarna för en lyckad fest och samtidigt vänligt bett om en volymsänkning så hade det med alla sannolikhet slutat bättre. Varför talar vi inte med varandra utan ringer störningsjouren först? Eller hellre sitter bakom tangentbordet och skriker rakt ut i cyberrymden?
Vad händer med samhället om vi inte vågar se varandra i ögonen? Om vi inte vågar klaga för att då framstå som negativa?
Det är spiken i kistan om vi tystnar i en slags tyst överenskommelse att allt positivt är bra. När variation och mångfald är så mycket roligare! Så fortsätt tala, för utan er blir historierna inte berättade