En vecka har gått sedan terrordåden i Belgien. En vecka av chock, sorg och förtvivlan. Ännu en attack mot vårt demokratiska samhälle på kort tid.
Under påskhelgen blev det också bekräftat att två svenska kvinnor dog i attentaten som krävt över 30 dödsoffer och flera hundra skadade.
Vi svenskar är ett resande folk. Vi semestrar utomlands. Jobbar över hela jorden. Upptäcker och upplever. Därför drabbas vi också, även om terrorn sker på andra platser, som Bali, New York, Paris och Madrid. Jag var själv bara några hundra meter från en av bomberna som sprängdes i London 2005. Det är över tio år sedan men minnena sitter i.
Samtidigt känns det orättvist att det är först när det kommer oss riktigt nära inpå som det rör om på allvar. Bara de senaste dagarna har hundratals dödats och skadats i liknande attentat i Jemen, Irak, Pakistan. Men när tv-nyheterna flimrar förbi med bombdåd och självmordsattacker blinkar vi knappt – om det händer där.
Det kanske är därför det blir extra obehagligt när terrorn kommer oss så nära att det inte längre går att blunda. Det är ju sådant som inte händer här.
Nu samlas högerextremister i motreaktion mot terrorn. Jag önskar det finns en fredligare väg att gå.