Gustaf Lantz, socialdemokratisk riksdagsledamot från Uppsala, vill att landets fritidsgårdar slutar spela gangsterrap. Rapparna förhärligar det kriminella livet, menar han, och det kan driva ungdomar till brottslighet.
Men både vetenskapen och praktikerna ute på fältet säger mot honom.
Nadim Ghazale är polis i så kallade utsatta områden i Borås. Han menar att gangsterrappare bara berättar om sin egen verklighet.
– Jag kan aldrig någonsin försvara kriminalitet, men någonstans förstår jag att man måste skildra det.
Han säger också att utvecklingen med skjutningar och bomber inte beror på musiken, utan på andra faktorer i samhället.
Han har förstås rätt.
Lika lite som Motorsågsmassakern gjorde människor till galna massmördare går det att hitta ett samband mellan gangsterrap och ökad kriminalitet. Däremot finns det säkert att motsatt samband. Ju högre brottslighet i utanförskapsområden, desto fler gangsterrappare.
Det är något helt annat. I grunden bygger Lantz ställningstagande på den felaktiga uppfattningen att alla konstnärer står för allt de uttrycker.
Man måste se kontexten. En musiker som själv varit kriminell, suttit i fängelse och vuxit upp i miljöer med droger och brottslighet, skildrar i första hand sin tidigare, eller kanske nuvarande verklighet. Rakt upp och ned, utan att värdera den moraliskt.
Det kan säkert låta som förhärligande, men behöver ju inte vara det.
Det bästa exemplet för att visa vad jag menar är kanske ett fotografi. En bild på en krigssituation med soldater, döda och skadade, är inte nödvändigtvis, eller ens troligtvis ett ställningstagande för krig. Det är en bild av krig. Tolkningen överlämnas åt den som ser bilden. Verkar det trevligt i kulregnet? Skulle jag vilja vara där?
Den som hävdar att konstnärer alltid måste ta moralisk ställning i sina verk och att det ställningstagandet alltid måste vara ”gott” hamnar förr eller senare i en totalitär konstsyn, där konsten har ett uppdrag att följa vissa förutbestämda linjer.
Det hindrar förstås inte att kontexten är viktig. Där har personalen på fritidsgårdarna ett stort ansvar. De bör inte förbjuda gangsterrappen, men de bör absolut starta diskussioner med ungdomarna som tittar på och lyssnar på den. Hur kan man tolka texten? Vad säger den om deras egen verklighet? Vill de att det ska vara så?
Det kan man kräva av kommunanställd personal. En långt bättre väg än att försöka förbjuda en viss sorts musik.