"Ni är lite lika", sa chefen diplomatiskt, när han berättade vem jag skulle jobba med. Sådant gör mig alltid på min vakt. Hur upplevs jag egentligen av andra? Och vill jag tillbringa åtta timmar om dagen med någon som är som jag?
Vi fann varandra ganska direkt. Kollegan jämför sig själv med Kapten Haddock och jag biter mig ofta i tungan i sällskap för att inte framstå som alltför ociviliserad. Men i enrum kan vi nu svära så det osar, för det är ju ändå så att denna värld inte är särskilt rättvis och det finns rätt mycket att vara rent förbannad på. Fast oftare är det gapskratt. Och det är befriande att slippa hålla tillbaka, som kvinnor med starka åsikter fortfarande förväntas göra. Le och hålla med, eller åtminstone inte höja rösten sådär opassande.
Till viss del handlar det nog om att vi båda hade förmånen att växa upp med punken innan den blev ett varumärke. Den handlade om att ifrågasätta och våga göra själv. För det är nog tyvärr så att pendeln slagit tillbaka när det gäller hur flickor och kvinnor förväntas bete sig.
Numera kallar vi oss Julia och Dagmar efter förebilderna Cæsar och Ebbesen. Två rekorderliga fruntimmer som med händerna i höfterna kunde tala om var skåpet skulle stå. Actionkvinnor med varma hjärtan innanför förklädet, som klarade biffen med ett bistert skratt och en kaffetår. För det blir mer gjort när en slipper förställa sig. Och ett gapskratt förlänger livet betydligt mer än ett diskret fniss.