I februari åkte jag till Lesbos som volontär för att hjälpa flyktingar som kom till öns stränder i hopp om en framtid i Europa. Jag var där i en månad som gick svindlande fort och samtidigt var en livstid.
Livet på Lesbos var avskalat och känslofyllt, med dagliga möten som gick rakt in i hjärtat. Jag åkte dit för att vara ett par extra händer och ryckte in där det behövdes. Delade ut mat och kläder i Mytilenes hamn, sanerade tält och tömde sopor i det alternativa flyktinglägret utanför Moria. Mest var jag på stranden. Nattetid. Då anlände de flesta gummibåtarna från Turkiet.
Nätter fyllda av oro för de som befann sig där ute på havet. Vuxna som inte kunde simma, i överlastade båtar och med flytvästar gjorda av liggunderlag. Små barn med Disney-armpuffar som livförsäkring. Lättnaden när de anlände säkert, glädjen i mötet oss emellan. Inget vi eller dom, bara människor. Några som behövde hjälp, andra glada för att få hjälpa.
I efterhand tänker jag att volontärer är livsviktiga inte bara för det praktiska arbetet som görs. Vi var ögon som såg, öron som hörde de svagastes röster. Vittnen till hur politiska beslut är avgörande för människors liv och framtid. Nu är jag tillbaka i Sverige, i arbetet som journalist. Och tänker att det handlar om samma sak. Att se och höra vad som händer i verkligheten. När besluten landar på människohud.