En stor del av utrymmet i mitt vardagsrum upptas av en plastlåda. Den är som en gigantisk kattbur och var tryggheten under flygturen från Lesbos till Sverige för min vän Bob. Vi träffades på stranden, som så många andra. Redan första natten jag satt och spanade efter gummibåtar på Egeiska havet, sökte han upp mig. Satte sig försiktigt och vänligt tätt bredvid. Likadant varje natt. Tyst och omärkligt kom han tassande från den lilla skogsdungen. När det regnade kurade vi tillsammans under de tjocka filtarna från UNHCR. Det kändes tryggt. Jag behövde aldrig möta det värsta, det jag hört andra berätta om. Barn som klämts under människomassor, barn som dog av hypotermi för att de blivit nedkylda under många timmars drivande mot land.
Men rädslan fanns där hela tiden. Vad skulle komma med nästa båt? Värmen från ett tungt hundhuvud i knäet lugnade. Det var inte något genomtänkt beslut att Bob skulle följa med mig hem till Sverige. Jag importerade inte en hund utan hjälpte en vän som inte hade någonstans att bo. Det gick förvånansvärt lätt. Ett besök hos en veterinär som gav en spruta mot rabies och ett id-chip i nacken. Bob fick sitt EU-pass utan problem, är en av oss nu. Jag tänker ofta på människorna jag mötte på Lesbos, som inte haft samma flyt. Om Bob haft två ben hade jag inte kunnat hjälpa honom.