Se följande situation framför er: Hillary Clinton vinkar till publiken. Glada kvinnor och män står framför henne, men har vänt henne ryggen. Alla håller upp armarna i luften och gör samma sak: Tar selfies med presidentkandidaten i bakgrunden.
Exakt det fångades på bild i helgen och spreds runt världen på måndagen. Stora medieföretag publicerade bilden och drog till sig önskade klick. Har vi nått "peak selfie", frågade sig en australiensisk skribent.
Kanske, kanske inte. Vi kan slå fast att selfien är självklar. Det forskas på huruvida de får oss att känna oss extra snygga och forskare undrar hur tonåringar påverkas av hur många som gillar – eller inte gillar – deras nogsamt formulerade pussmunnar.
Själv funderar jag över bilden på Clinton och hennes fans. Det pratas om att den är ikonisk.
Hennes egen kampanjfotograf tog bilden. En person i kampanjstaben twittrade ut den klockan 21.00 på söndagskvällen, en strategiskt smart tid att twittra ut något som ska få spridning.
"Tydligen har min selfiebild blivit viral. Wow…", kommenterar fotografen.
Jag tror inte att Hillarys kampanjstab är förvånad. Tvärtom. Jag tror att de jublar högre för varje människa som sprider bilden vidare, och att det var precis vad de var ute efter.
Nu är presidentvalskampen igång på allvar – en ödesfråga som blir intressant att följa.