Som kulturredaktör har jag lyckan att få prata med många unga musiker. Då menar jag inte i första hand de som redan tråcklat sig genom högre musikutbildningar och är ute på turnéer med jazzband, rockgrupper eller stråkorkestrar.
Nej, jag tänker på dem som i framtiden kanske når dit. Tonåringar som kämpar med sin fiol, sin gitarr, sina trummor eller sin röst varje dag. Somliga går på högstadiet och är fortfarande lite rådvilla. Ska de satsa på musiken fullt ut, eller inte? Andra närmar sig studenten och har redan bestämt att Musikhögskolan är målet. Vissa går bara på mellanstadiet men vet redan att de ska bli professionella trummisar.
En del är blyga, andra kan prata i timmar om musiken. Men det som förenar dem är energin, spelglädjen och målmedvetenheten.
Bor de i Nyköping har de dessutom nästan alltid haft samma ingång till musikens värld. De börjar med Musikskolan, fortsätter med musikklasserna på Borgis och avslutar (oftast) med tre år på musikestetiska.
Nu håller Nyköpings politiker på att brutalt strypa den utbildningsvägen. Redan till hösten försvinner de profilerade musikklasserna på Borgis och nu hotas musikesteterna av nedskärningar som kanske äventyrar den årliga vårmusikalen.
Som politiker måste man prioritera och tvingas ibland ta impopulära beslut. Men att skära ner på Nyköpings musikutbildningar är faktiskt rent ut sagt insiktslöst. Då har man inte förstått musikens kraft och betydelse i ett samhälle.
Att lägga ner musikklasserna på Borgis påstås vara ett sätt att minska segregationen. Men det måste väl ändå vara feltänkt. I stället borde man utnyttja musikens möjligheter. Musik är ju något som verkligen kan överbrygga språk- och kulturgränser. Marknadsför utbildningen bättre i stället, särskilt intensivt på de skolor där det finns barn av många olika ursprung.
Musiken är dessutom något som förenar över könsgränserna. Här kan tjejer och killar mötas på lika villkor, skapa tillsammans och uppmuntra varandra. Det behövs i en skola där könsbarriärerna annars blir allt tydligare.
Tyvärr är det länge sedan Nyköpings politiker visade upp några större ambitioner när det gäller kulturen. Culturum behöver en rejäl uppfräschning, konstlivet går på sparlåga utan vettiga lokaler, satsningen på Bryggeriet har aldrig blivit mer än halvhjärtad och teaterföreningen får ingen respons på sina önskemål om en funktionell och modern teaterlokal.
Länge har ändå musikmöjligheterna för unga Nyköpingsbor varit något att glädjas åt och vara stolt över. Men nu verkar det alltså vara slut på det också. För några år sedan försvann hela Musikskolan i ett budgetunderlag, som tack och lov aldrig fullföljdes. Och nu ska musikesteternas utbildning naggas i kanten.
Problemet är att allt hänger ihop, och tar man bort en kedja i musikmaskineriet havererar snart alltihop. Om vi inte aktivt uppmuntrar och hjälper våra barn och unga att spela musik och sjunga, till exempel genom Musikskolan och musikklasser, så blir det inga nya gitarrister i Nyköpings rockband, inga nya sångare i stans körer, inga ambitiösa unga artister i Nymos musikaler, inga nya blåsare i Musikkåren eller violinister i Filharmonikerna.
Den stora risken är att musiklivet i Nyköping dör, sakta men säkert, medan politikerna står bredvid och tittar på. Kanske förstår de inte ens efteråt hur det gick till. Trots att de själva tog besluten som ledde dit.