I morgon drar det igång igen, spektaklet som delar svenska folket i två tydliga läger. Ena halvan älskar det, den andra hatar det.
Jag talar förstås om Melodifestivalen, från början en mer blygsam tillställning (en enda kväll, en vinnare) som numera svällt ut och ockuperar det allmänna samtalet och kvällstidningars löpsedlar i över sex veckor.
Själv gillar jag det. Nej, inte varje låt såklart. Men glamouren, drömmarna och de absurda musikaliska mötena är ett fantastiskt sätt att möta februaris tristess och kyla. Allt behöver faktiskt inte vara superseriöst, äkta och av högsta kvalitet.
Jag vet att alla inte håller med. Jag försökte en gång bjuda hem en kompis att se Mellon hemma i min tv-soffa. Han tittade besviket på mig och sa allvarligt: "Jag blir heller kölhalad!". Och då är han ändå historiker och borde veta exakt hur obehaglig den proceduren är.
Ni som tycker som jag blir säkert glada att höra att vi kommer att bjuda på en hel sida Melloförsnack i SN varje fredag de närmaste veckorna. Här kan ni läsa om startfältet och möta favoriterna.
För er andra lovar jag att vi kommer att erbjuda annan läsning också. Men ni kanske kan ge Mellon en chans? Lite lösögonfransar och tonartshöjningar kan faktiskt lätta upp livet ibland.