År 2015 var då Sverige oundvikligen blev en del av världen. Och när det bland bilderna på strömmarna av människor på flykt plötsligt dök upp ett drunknat barn och berättelsen från en förtvivlad far hände något med många svenskar. Det startades insamlingar av kläder på små och stora orter. Det arrangerades stödkonserter och medarbetare skänkte sin dagslön till förmån för hjälporganisationer. SN:s insamling till UNHCR slog snabbt i taket. Engagemanget var stort och varmt, alla ville hjälpa.
Men flyktingströmmen sinade inte. Efter några veckor började pratet om krisläge och SKL varnade för att kommunerna skulle behöva höja skatten med två kronor per hundralapp för att klara välfärden. Tonläget höjdes snabbt hos kommunpolitiker och debattörer. Och på tisdagen kom så beskedet från Sveriges regering att helt styra om vårt lands flyktingpolitik till EU:s miniminivå.
Plötsligt handlar det inte längre om att ställa upp och vara solidarisk. Vi har inte råd med mer. Samtidigt flaggar svensk handel för att årets julhandel kommer att slå rekord. Och gåvobrevet till välgörenhetsorganisationerna som varit favorittippad till årets julklapp fick se sig besegrad av – en robotdammsugare.
Metaforen är slående. Men det gäller att inte ge upp hoppet om medmänskligheten. Det går ju faktiskt att sälja robotdammsugaren och ge pengarna en får till flyktinghjälpen.