"Jag känner mig som den rikaste kvinnan på jorden, med så många barn runt mig", skriver Alexandra Rejsmar.
Jag har nog i hela mitt liv varit besatt av bebisar. Det är något speciellt med en nyfödd människa. Ett oskrivet blad. Det är fantastiskt hur så många kommer ut med fem tår och fem fingrar, när så mycket ska klaffa.
Ni kan ju föreställa er min stora lycka när jag som fyraåring fick ta emot den första bebisen i mitt liv. Ludwig, min syssling. Än idag är han en av mina största gåvor i livet. I många år var han min lilla docka och för honom hade jag gett mitt liv på studs. Men min lilla Ludwig är inte så liten längre. I år fyller han 30 och jag når knappt upp till hans axlar. Ändå fylls mitt hjärta av en oförklarlig kärlek varje gång jag tänker på honom.
I torsdags 20.56 blev han pappa och trots att jag själv fött två barn och har två otroliga brorsöner, så fylldes mitt hjärta med samma våg av kärlek som det gjorde för trettio år sedan. Visst är det otroligt? När man tror att hjärtat inte kan rymma mer, så expanderar det och gör rum för ett litet liv till. Jag känner mig som den rikaste kvinnan på jorden, med så många barn runt mig.
Jag tänker att det finns en mening med att jag fick barn relativt tidigt. Mina egna är 14 och 10 i år och jag har fått tid att landa i rollen som förälder. Jag får liksom äran att gotta mig i alla småttingar som livet kommit att bjuda på redan i trettioårsåldern. Jag tror att man kan uppskatta det på ett annat sätt när man kommit ut ur småbarnsdimman.
Inte nog med att det flyttar in en ny människa i hjärtat, man får också lyxen att beskåda sina älskade som föräldrar. Det är speciellt hur de man var barn tillsammans med också är de man får uppleva föräldraskapet med. Förra veckan packade jag och min vän Carolina ihop våra barn för ett besök i Stockholm hos vår gemensamma vän Stephanie och hennes barn. Jag hade inte riktigt tänkt på det, men när Carro vände sig om mot mig och sa “det här är verkligen en målbild”, att vi som vuxna skulle fortsätta umgås med våra barn, så slog det mig hur storslaget livet kan vara.
På kvällen badade mina väninnors barn ihop. Ines, tre år gammal och Lana som snart blir två. Ines var som en stormvind och lilla Lana försiktig. Tänk att de kan vara så olika och så otroliga på samma gång. Det känns som alla vägar man valt eller kanske bara ramlat in på börjar manifestera meningen. Att jag som inte ens fått barnbarn ändå kan få ta del av “livets efterrätt”.
Det är så ljuvligt att livet kan få vara så ljust mitt i mörkret av allt som pågår i världen just nu.