Jag är inte så bra på det här med kyla. Är det något som kan göra mig på riktigt dåligt humör på morgonen så är det att mötas av isiga bilrutor. Härom dagen satt isen dessutom så där hårt att det knappt märktes att jag gnodde som en galning med isskrapan. Utan varma vantar förstås – för jag är heller inte så bra på att klä mig för kylan. Kanske hänger det ena ihop med det andra.
Nu läser jag att iskylan är på väg bort för den här gången (se sidan 4). Snart kan vi se fram emot plusgrader igen. Det gläder mig. Först. Sedan kikar jag vidare på nyheterna och påminns om alla de saker som är så mycket värre än att jag får frysa en stund när jag ska transportera mig mellan hem och arbete: olyckor, brott och neddragningar som drabbar de svagaste. Plötsligt känns mina rödfrusna händer inte så viktiga längre.
För några dagar sedan fick jag ett mejl från en läsare som ville ha mer positiva nyheter i SN. Just den dagen hade det visst varit mest elände att berätta om. Så kan det vara ibland, men i ett längre perspektiv ska det förstås finnas plats även för glädjeämnen. Och när jag läser vidare, om en ny mötesplats för ungdomar och en efterlängtad sporthall som kan bli verklighet, tycker jag att dagens SN har en bra mix. En del sorg och elände, en del glädje. Precis som livet.
CHEFREDAKTÖR anna.falk@sn.se 0155-767 49