På midsommarafton fyller jag 50. Lite kul att det sammanföll och en chans att ha en riktig fest men annars ingen större grej. Fast visst borde jag nojja, har jag förstått. Med stora ögon läste jag häromdagen i ett livsstilsmagasin om allt vad jag kan komma att råka ut för. För 50 är visst någon typ av tröskel där bäst före-datumet går ut. Det är då om inte förr gäddhäng och celluliter kastar sig över en. Jag har ett aktivt liv som innebär kånkande och bicepsträning i vardagen och hinner inte heller titta mig själv i röven, ursäkta språket, så det bekymrar mig inte särskilt. Däremot känns det ju inte så kul att andra människors inställning till mig kan komma ändras, bara på grund av en siffra. Att det blir svårare att få jobb eller nya relationer.
Jag la tidningen ifrån mig lite bestört. Vill ju inte tro att det ska vara så ytligt. Och så tänker jag på allt som hänt och som jag fått att hända de senaste åren. På alla spännande och varma människor som fortsätter att komma i min väg. På de pensionerade lärarinnorna som jag träffade som volontär på Lesbos, som tyckte att de äntligen kunde leva som de ville. På min mamma som vid 80 lärt sig att använda internet. Nya vägar fortsätter alltid att öppna sig, för den som vågar beträda dem. Nej, jag har faktiskt inte tid att nojja. Antirynkkrämstillverkarna får tjäna sina pengar på någon annan.