År 1993 berättar löpsedlarna om hemska händelser i staden där jag bor. Dödsmisshandel, moskébrand, hot. Själv går jag i lågstadiet och läser bara serierna. I min klass heter barnen saker som Lisa och Per. I andra klasser gör de inte det. Det är inget jag direkt reflekterar över. De eventuella sambanden mellan detta och en gul gubbe på tv är jag också för liten för att se.
Sexton år senare har gubbe blivit blomma. Jag jobbar på lokalblaskan och gör ett reportage om en nybyggd skola. Den heter Kronan och ligger i ett område där jag aldrig haft kompisar som bott. Men vad bra, tänker jag, att man bygger en fin, ny skola och gör den till en mötesplats med medborgarkontor och bibliotek.
Ytterligare sex år har gått när jag, på tv, ser tusentals Trollhättebor bära facklor till platsen där tre har dött. "Ondska kan bara bekämpas med kärlek", säger någon. Jag tänker att det är sant, att kärleken är stor och att det är den som får den svarta natten att lysa.
Men jag tänker också att vi gör fel i att tala om de abstrakta storheterna Gott och Ont. Som vore det en film. Som vore vi åskådare.
Så är det inte.
TROSA- OCH KULTURREPORTER hanna.svensson@sn.se 0155-767 28