Matilda Lantz, redaktör för Extra.
Jag kan verkligen rekommendera att skaffa en ny hobby som vuxen – vare sig om det handlar om att spela ett instrument, skapa någon form av konst eller att pilla med små fröer och gegga med jord och hästskit till den perfekta kombinationen. Man liksom vidgar sina vyer samtidigt som man zoomar in nördigt nära på ett nytt ämne.
Min tredje trädgårdssommar sedan vi flyttade till hus är här och jag har fullständigt tappat det vad gäller både hybris och ambition. Det i kombination med dåligt tålamod och brist på noggrannhet är inte toppen, men tack och lov är vi två om galenskaperna här hemma. Jag fladdrar iväg och kläcker idéer, han ser till att åtminstone ett par projekt avslutas innan tre nya påbörjas. Jag dyker ner i smala ämnen, läser på, inspireras och blir expert på hur man förökar Just Den Här Lilla Blomman till tio nya – som sen alltså måste tas tillvara på och planteras någonstans ... oklart var. Han har koll på skötsel, anläggning och på att ibland hejda undertecknad.
Att lära medan man odlar är en känslomässig bergochdalbana. Att fuska med avhärdningen av tomatplantor för att sedan se de solbrända bladen tyna bort är förkrossande. Att upptäcka sniglar som knaprar på kronärtskockorna man har daltat med sedan tidig vårvinter är som en liten dolk i bröstet. Och det är lätt att bli personligen kränkt när man gräver upp potäter ur jorden för att upptäcka att knäpparlarver har mumsat små gångar rakt igenom varenda en.
Men lika stor är belöningen när de första pionerna slår ut och bildar fluffiga moln av sockervaddspuffar och när sparrisen, som den misströstande ger upp om varje försommar, plötsligt sticker upp ur jorden som med ett litet haaya-rop. Eller när matlagningsinspirationen tryter strax innan lunch och jag går ut för att hälsa på blommorna istället – och kommer in med en näve grönkål och spenat som några minuter senare har förvandlats till en härlig omelett.
Om du lägger örat mot marken så kanske du kan höra det lilla ninjavrålet när sparrisen ploppar upp ur jordytan? Nähe? Men det känns som att det låter så. Ungefär. På bilden har sparrisen dock redan hunnit gå i knopp.
Dessvärre lyckas jag inte njuta över min till stor del härproducerade måltid fullt ut, utan blänger istället på skalen från köpeäggen som stirrar tillbaka på mig från vasken. Kanske skulle vi kunna klämma in ett litet hönshusbygge innan semesterns ickevila är förbi, ändå? Hur svårt kan det vara?