Några veckor innan det efterlängtade vinterlovet hade snön redan fallit och bäddat in skolans omgivningar under ett vitt, lekfullt, täcke.
På rasterna ven snöbollarna kring öronen men när kriget var som allra roligast knackade vår skolfröken på fönsterrutan och hytte med långfingret. Hon stod där i klassrummet, med hårknut i nacken, och spände blicken i oss.
Snöbollskrig var roligt men förbjudet, nu väntade i stället ett tvång som bara skolfröken tyckte var roligt.
Det var dags för luciatåget.
Klassens längsta tjej, med blont hår, var utsedd till lucia av den enväldige skolfröken. De andra tjejerna var tärnor, med glitter i håret och en ljusstump i handen skulle skrida fram och sjunga luciasången och Gläns över sjö och strand.
Vi pojkar skulle antingen dra på sig ett lakan med hål och ha en strut med stjärnor på huvudet eller rota fram en röd dräkt och föreställa tomte. Jag led av tomteskräck och blev stjärngosse. Vi sjöng att Staffan vaktar sina fålar fem, jag kände mig som en dumstrut och fnissade nervöst ikapp med de andra killarna.
Jag vet inte vad som värst, att skolfröken sedan berömde tjejerna för den vackra sången eller att vi killar varken fick ris eller ros för vår insats.
I dag kan jag röras till tårar av ett luciatåg där tjejer och killar unisont sjunger Gläns över sjö och strand.
Vackrare än så kan det inte bli.
KOMMUNREPORTER I NYKÖPING lasse.ringdahl@sn.se 0155-767 56