D et fanns något finare än pengar i kistan. En liten fin sten, en liten vacker blomma, en vacker fågelfjäder och glädjens luft som blåser sakta omkring oss" sjöng Elvira Fattigan i filmen Dunderklumpen.
Jag, precis som många andra i vårt land, är uppväxt i skogen. När jag var liten var det där vi cyklade, byggde kojor och klättrade i träd. När jag blivit vuxen är det dit jag går för att ta en promenad och stressa ner. Skogsluften har en lugnande effekt och det är skönt att komma bort från bilarnas eviga brummande.
Men visst är det något obehagligt med en okänd skog ibland också. För trots att jag känner en samhörighet med skogen så hör jag inte till de mest bevandrade. Jag är bekant med skogen. Men jag vet inte hur den fungerar till hundra procent och jag vet inte hur den mår. Skogen är som en försummad vän jag tar för givet. Jag litar på att den finns där för mig, utan att ge något tillbaka.
En portugisisk kvinna jag pratade med berättade att hon tyckte att den svenska skogen var läskig. Alla träd är så taggiga och spetsiga, sa hon. De träd hon var van vid var rundformade och mjuka.
Människor är rädda för det okända. Och precis som att vi är rädda, vill vi att allt ska fungera och flyta på. Vi vill ha fred men vi vill inte lära känna vår granne. Kanske är det dags att börja möta våra egna rädslor. Kanske är det dags att ta kontakt med den försummade vännen och höra hur den mår. Kanske ska vi slå två flugor i en smäll och ta med grannen ut till skogen. Lär känna den tillsammans, så slipper vi gå runt och vara rädda för vår egen livsmiljö.
Vi behöver integreras med naturen igen. Vi behöver interagera. Det är lätt att glömma bort skogen när vi sitter på kontoret och knapprar på våra tangenter. Passa på och ta en skogspromenad en svalare dag nu i veckan. Och se er omkring. Hur gammal är skogen egentligen och hur gammal borde den vara?
VIK REPORTER viktoria.sahl@sn.se 0155-25 68 30