Slutbetyget var så uselt att jag inte vågade visa det där hemma.
Några bortkastade år på en yrkesutbildning där jag ägnat mer tid åt att lyssna på Beatles än att lära mig företagsekonomi och bokföring.
Medan klasskamraterna hade fixat jobb direkt efter skolavslutningen vågade jag inte ens gå till arbetsförmedlingen och skriva in mig.
Jag var körd, stängde dörren till sovrummet, på med hörlurarna och drömde mig bort till John Lennons "I’m so tired".
Plötsligt kom min mamma in i rummet, hon la sin hand på min arm och jag ryckte av mig hörlurarna.
– Det är någon herre som söker dig i telefon, sa hon.
Jag lommade iväg till luren och möttes av en barsk röst. Han var timanställd lärare på skolan och även personalchef på ett stort varuhus i Nyköping.
– Hej på dig, jag har ett sommarjobb åt dig, jag tror inte du är så usel som du själv tror.
Jobbet var två våningar under jord, på livsmedelslagret. Under två månader där lärde jag mig mer om arbetslivets villkor än under hela skoltiden.
När hösten kunde jag söka ett nytt jobb, som så småningom ledde till nya studier och en riktig yrkesutbildning.