Något som inspirerat mig mycket på senaste tiden är människans ursprung och naturliga tillvaro. Huvudanledningen till det är Lasse Berg, en frilansjournalist som skrivit tre böcker i ämnet. Den första boken tar sin början i de afrikanska urskogarna, och går igenom hela de mest erkända forskningsteorierna i hur människan utvecklades till människa, från att vara en apa. Människan överlevde och blev en framgångsrik art, främst genom sin stora förmåga att kommunicera och samarbeta.
Den andra boken handlar om den mest betydande förändringen i mänsklighetens historia: Då människan vandrade ut från Afrika, ut i världen, började bruka jorden och skapade städer. Stora städer – helt olika människans ursprungliga livsstil, där hon levde i en nomadgrupp på runt trettio personer.
Den sista och avslutande boken handlar om de senaste femtio åren i mänsklighetens historia. Lasse Berg skriver om hur pittoreska och fattiga små byar har växt till städer, full av konsumtion och blinkande reklamskyltar – och bättre välstånd hos befolkningen. Dessutom ett jordklot med allt varmare klimat.
På en flera meter lång tidslinje har människan levt modernt, bland annat delat in sig i olika länder och folkgrupper, i bara några centimeter. Dessförinnan, alltså i flera meter på tidslinjen, ska alla människor ha vandrat runt på den afrikanska kontinenten, kommunicerandes, i jakten på något ätbart. Eftersom en total övervägande majoritet av mänsklighetens historia ska ha gått åt till det, är det just det livet vi är skapta för, står det i Lasse Bergs böcker.
Det får mig att tänka till, och nästan få svindel. Jag inser hur otroligt fort det måste ha gått nu på slutet. Jag inser hur otroligt fel och konstig den ständiga stressen måste vara för vår inre natur. Jag inser under hur kort tid den nutida kulturen skapats på.
Och jag inser framförallt hur lika vi alla människor måste vara varandra, var vi i dag än råkar leva på jorden. Det var alldeles nyss – för bara några tusen år sedan – som vi alla vandrade runt på den afrikanska savannen.