Alexandra Rejsmar skriver denna vecka om att fylla år. Och hur man ser på att åldras.
Det är intressant tycker jag, att vi tenderar att se det som ett år närmare döden eller som att vi har förlorat ytterligare ett år.
På spanska säger man att man har år istället för att man är ett antal år. För mig gör det all skillnad. Jag har 34 år och de kommer inte att försvinna någonstans. Jag tycker det är finare än att bli definierad av ett nummer. Allas år ser olika ut och hur vi mäter ett år skiljer mycket. Att ha år är att äga dem. Jag väljer vad jag gör med dem även om de alltid finns med mig.
Min födelsedag har blivit en stund då jag plockar fram mina år och reflekterar över dem. Vad har de givit mig och vad vill jag ha av mitt nästa år? Det fina med att samla på sig tid är att växa med dem. För varje år man får ser man saker med lite andra ögon, äldre ögon som sett lite mer. Låtar man lyssnat på förr betyder något annat idag och minnen man burit på betyder mer än man anar de skulle göra.
I låten Seasons of love från musikalen Rent sjunger de raden ”Five hundred, twenty five thousand, six hundred minutes. How do you measure a year?” Det sista jag vill mäta mina år i är siffror. Jag vill mäta dem i guldkanter. Jag mäter de i mina barns skratt, basen i bröstet på en konsert och värmen av solens strålar som träffar mitt ansikte. Jag mäter mina år i tårar som bränt mot min kind och träningsvärken i magen jag fått av alla skratt. Jag mäter mina år i alla gånger jag förlåtit och blivit förlåten. Jag omfamnar sorg och lycka, förluster och vinster för de gjort mig till den jag är, även om jag inte alltid gillar den jag är. Men att omfamna alla år jag har blir det lättare att acceptera allt man blivit. Jag räknar mina år i alla barns liv jag får ynnesten att vara en del av. Men framför allt mäter jag livet i kärlek.
Jag tror det är nyckeln till att vara sig själv. Det låter så simpelt att ”vara sig själv”, jag tror man är det som barn och att man tappar det lite på vägen. Kanske är det meningen, att man ska leta efter sig själv och att man hittar vem man är i åren man har? Men det är bara halva arbetet. När du hittat den du är ska du också våga vara dig själv. Att vara sig själv är läskigt och det får mig att tänka på sinnesrobönen. Man måste ha sinnesro nog att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan och förnuft nog att inse skillnaden. Jag hoppas jag får det under året och att jag äger det vid 35.
