Jag djupandas. Hör min röst eka över skolgården. Jag möter en annan förälder, får en förstående blick och svarar med ett stelt leende. Alla har vi varit där. På andra sidan gården har förskolans frukost börjat dukas fram.
Jag vädjar till de två små lemmarna att vakna till liv och ser samtidigt sexåringens ben pinna på i fjärran. Jag känner hur stressbägaren börjar sippra över. Så tar jag fyraåringens hand och de små benen får liv igen.
En morgon i varannan vecka-livet. Vi är många som har dem, vi är många som trängs i den där bergochdalbanan som det uppdelade livet innebär. Från intensitet till tomhet. Från känslostorm till saknad. Från allt till inget.
Varannan vecka trängs jag med två små fribrottare i sängen, argumenterar för att kläder gör sig bäst på kroppen, genomlider psykologisk krigföring vid matbordet, agerar diplomat, tar rollen som mänsklig klätterställning och röjer slagfält.
Varannan vecka umgås jag med de två individerna jag är delaktig i att forma och som samtidigt formar mig. Jag får höra deras tankar om livet. Vi upptäcker tillsammans, åker på näräventyr, leker, spelar, skrattar, skapar minnen och laddar kärlek.
När jag lämnar barnen vid förskolan på ojämna fredagsmornar blir det tyst igen. Inga nattliga små armbågar i sidan, inga morgonkonflikter eller fyraåringsben som får slut på bränsle. En uppsjö egentid. Ett grått filter.
Efter två och ett halvt år har jag fortfarande svårt för kontrasten. Jag är pappa, jag trivs inte i den solitära vardagen. Varannan fredag vill en del av mig vill bara stå fastgjuten i vårleran med mina barn och stänga ute allt annat.
Men jag har lärt mig förhålla mig till ihåligheten som den barnlösa veckan innebär. Till känslan att vilja kompensera för all den tid man aldrig får, till otillräckligheten och till det dåliga samvetet som gnager.
Jag åker bergochdalbanan motvilligt. Men jag befinner mig ändå på en bra plats i dag. Kommunikationen med barnens mor är god, förståelsen och respekten är ömsesidig. Kittet i en väloljad varannanveckasverklighet.
Enligt SCB var antalet hushåll i Sverige 2020 med ensamstående föräldrar (barn under 24 år) nästan 300 000. Alla har vi olika anledningar till varför vi hamnat där och alla har vi ansvar för att göra det bästa av det – för de individer vi formar och formas av.