Ofta känner speciellt ungdomar med utländsk bakgrund att de inte hör hemma någonstans i Sverige. Ofta får jag frågan "var kommer du ifrån?". Frågan ställs på ett sätt så att jag ska känna att inte kan eller får svara Sverige. Och när jag åker till mitt hemland Iran så klassas jag som svensk. Så frågan är var hör vi egentligen hemma egentligen?
De här sakerna leder till större problem än vad man kan tro. Tänk efter själva, om vi inte känner oss hemma någonstans och om vi inte känner oss välkomna bland människor, vad gör vi då? Jo, vi kallar oss ofta för invandrare eller blatte för att visa att vi inte tillhör majoriteten eller samhällets majoritetskultur. Så känns det ibland.
Jag själv har aldrig i hela mitt liv kallat mig för svensk och jag kommer aldrig att göra det heller. Jag säger att jag är från Iran för jag känner mig inte som svensk. Redan på dagis kände jag att att någonting var annorlunda med mig och mina vänner med utländsk bakgrund och det ledde till att vi drogs till varandra, för då kunde vi vara med andra som kände likadant och känna samhörighet. Det var inget konstigt med det för människor dras ju oftast till människor de kan känna sig hemma med.
När jag var tolv år gammal fick jag mig en smäll av ren rasism för första gången. Det här fortsatte och blev bara värre med åren. "Stick tillbaka till ditt hemland" var något jag fick höra ofta och jag kände att jag inte blev accepterad i samhället och jag kände aldrig någon tillhörighet på grund av min bakgrund och mitt ursprung. Men så fort jag kommer hem tilll Herrhagen, där jag bor, känner jag mig hemma direkt. Där finns det människor från alla olika länder och med olika religioner och det gör att jag känner mig mindre vilse, alltid något! Och det är hemma för mig.
Vi borde acceptera varandra och lära av varandras olika kulturer och religioner. För just nu har vi tyvärr ett vi- och de-samhälle och det är inte bra. Det bara bidrar till att fler, särskilt unga människor, känner sig ännu mer vilse i Sverige.
Roshanack "Rosh" Anoushe