Testa din brandvarnare, Brandskyddsföreningen Skaraborg. Så står det på ryggen på den reflexväst som jag sätter på mig när jag ska ut i mörkret med mina hundar. Västen känns som ett skydd på flera plan. Den har den där magiska extra egenskapen av ha varit en viktig del av mitt liv under en speciell tid.
Jag har inga minnen av Skara, har faktiskt aldrig ens varit där. Västen fick jag av läraren Johan på en strand utanför Mytilene på Lesbos, eftersom vi volontärer måste synas när vi mötte upp gummibåtarna med flyktingar på nätterna. Det var i februari. Tio månader och en livstid sedan. Nu är det december och dags att göra bokslut över året. För mig är det svårt att sammanfatta annat än som omvälvande, rikt på intryck och emellanåt väldigt svårt.
Jag skriver det här i trygghet i Sverige, men i hjärtat är jag inte riktigt här. En del av mig finns därute hos de människor jag mött under året. De som flytt sina hem och de som försöker lindra nöden för dem i väntan på ett nytt.
Lärare, vårdbiträden, dövtolkar, restaurangpersonal och en och annan journalist. På båda sidorna. Det som kallas flyktingkrisen är inte på långa vägar över.
För egen del har den inneburit en dyr och förpliktigande gåva. Insikten av att så mycket vi människor kan göra för varandra bara genom att finnas där. Som fyrbåkar kan vi lysa varandras väg ur mörkret.
Tack 2016 för alla nya vänner och välkommen 2017.
Vem ska jag få möta då?
REPORTER
0155-767 29