Efter valet har frågan om kommunpolitikers arvoden ännu en gång hamnat i hetluften.
Ett av de mer uppmärksammade fallen har Lidingö bjudit på. Styrande politiker föreslogs få rejält höjda arvoden, där exempelvis kommunstyrelsens ordförande skulle ges 20 000 kronor mer i månaden (från 88 400 till 108 800). Det som sticker till litet extra i ögonen, är att höjningen från redan tilltagna arvoden inte föreslogs av kommunens arvodesberedning. I stället kom förslaget från kommunstyrelsens arbetsutskott.
Det var alltså de personer som gynnades av beslutet som föreslog ge sig själva väsentligt bättre villkor. Detta bryter förstås mot normer om opartiskhet gällande hur offentliga beslut bör fattas. Efter våldsam kritikstorm drogs förslaget tillbaka.
Också i Sörmland har arvoden debatterats. I början av december klubbades det igenom i Gnesta att de två kommunalråden fortsätter få 85 procent av riksdagsmannaarvodet, eller 56 860 kronor. Som redan rapporterats om i Södermanlands Nyheter (23 oktober) hör det till de lägre arvodesnivåerna i länet.
Ändå väcker Gnesta-arvodena reaktioner. Lena Staaf (V) har varit kritisk. Hon menar att ”kommunala uppdrag ska till stor del vila på idealitet” samt att ”Höga arvoden ska inte vara ett skäl till att engagera sig”.
Staafs kritik har två bottnar. Den ena handlar om hur många heltidsarvoderade politiker en kommun av Gnestas storlek bör ha. Invändningen äger rimlighet och förtjänar diskussion.
Även om enskilda arvodena i ett länsperspektiv är låga, riskerar totalkostnaden för politikers ersättningar i slutändan bli höga när (M) och (S) delar på KsO-posten.
Den andra handlar om huruvida nivån på de enskilda arvodena är höga samt, i förlängningen, om det är realistiskt att förvänta sig att heltidsengagemang som kommunpolitiker uteslutande ska vila på idealitet.
Gnesta arvoderar sina kommunalråd omkring rikssnittet, en summa motsvarande vad chefer i statlig verksamhet tjänar.
Det är lågt sett till exponering, utsatthet, krav på tillgänglighet och ansvar. Kommunalråd är ansiktet utåt för en jättelik arbetsgivare, därtill ansvariga för verksamheter som invånarna är starkt engagerade i, såsom skola och äldreomsorg.
Det är förstås sympatiskt att som Staaf önska att politiskt engagemang ska vila på idealism. Men är det realistiskt? I ljuset av att partierna långsiktigt dränerats på medlemmar, och i typfallet uppger svårigheter att få personer att ta på sig politiska uppdrag, är det tydligt att ”idealism” inte räcker till för att locka folk till politiken.
Tvärtom är det en realitet att vi måste erbjuda hel- och deltidspolitiker goda villkor och vettiga ersättningar. Annars riskerar rekryteringskrisen att förvärras.
Procedurerna för hur beslut om detta ska fattas bör emellertid diskuteras, liksom förstås nivån på ersättningarna. Vi ska vara på det klara med att ersättningarna i Gnesta inte är höga.
Lidingö är däremot ett extremfall, där såväl proceduren som föregick förslaget och de arvodesnivåer som föreslogs är av en sådan att det riskerar att sänka förtroendet för politiker.