I vårt fikarum står en fulbrun men pålitlig kaffeautomat. Den ser inte mycket ut för världen, men har levererat tevatten och kaffe till mig och mina kollegor i snart två decennier.
Så för någon månad sedan baxades ett enormt paket in i fikarummet. Det visade sig innehålla en sprillans ny kaffeautomat, blänkande och hypermodern. När man närmar sig frågar den först vilket språk man talar och sen ställs man inför så många knappval att man är helt matt innan koppen är full.
Naturligtvis har jag och den nya kaffemaskinen aldrig blivit kompisar. Så när hela SN nu ska flytta till nya lokaler undrade jag om inte vår gamla trotjänare kunde få följa med.
Mina arbetskamrater hånskrattade åt mig. Varför skulle vi ta med den när vi fått en så högteknologisk och snygg ersättare? Den perfekta kaffemaskinen, helt enkelt.
Ja, ni förstår ju vad som hände. I måndags morse – när alla var som mest fikasugna – kom ett massmejl att den nya supermaskinen gått sönder. I samma mejl påpekades att den gamla kaffemaskinen funkade utmärkt.
Jag hånskrattade inte. I alla fall inte så mycket. Men jag blinkade förtroligt till min gamla fulbruna kompis när jag fyllde min tekopp med vatten den morgonen.