Nyköpings kommun har det senaste året florerat i föga smickrande rapportering. Vi har den kommunale chefen som blev bjuden på hockeyresa av ett företag som anlitats av kommunen. Den kommunale chefen som beställt och attesterat varor från sin brors företag, liksom projektledaren som med en kommunal e-postadress uppmanade lokala företag att köpa ballonger och t-shirtar från vederbörandes egna bolag. Och så har vi de påstådda oegentligheterna i samband med upphandlingen av ”Bo i Nyköping”-kampanjen.
Man kan anta att inte är av en slump som kommunen helt nyligen tagit fram riktlinjer för att politiker och anställda bättre ska förstå vad som är lämpliga och olämpliga ageranden i sin roll som förtroendevalda respektive offentliga tjänstemän.
Initiativet till nya och strikta riktlinjer bör läsas i ett större sammanhang. 2012 publicerade Statskontoret den synnerligen intressanta rapporten Köpta relationer: Om korruption i det kommunala Sverige. Här konstaterades att riskmedvetenheten om korruptionsproblematiken var låg i kommunsektorn. Men, observerade man, frågan om korruptionsbekämpning var som mest levande i kommuner som nyligen drabbats av en korruptionsskandal. Statskontoret menade att skandalomsusade kommuner den hårda vägen lärt sig att man varit för naiv, att det saknats tillräcklig kunskap och funnits bristande rutiner i de egna kontrollfunktionerna, samt att det i dessa kommuner därför ”genomförs som regel ett antal åtgärder för att motverka riskerna med korruption”.
Det är en dyster insikt. Iakttagelsen leder tankarna till män i övre medelåldern som äter flottigt bacon till var och varannan frukost, knaprar wienerbröd till varje trefika och stjälper i sig fem-sex starköl på fredag- och lördagskvällarna. Sen, efter att man överlevt den första hjärtinfarkten, börjar man göra det man vet att man alltid borde gjort: motionerat regelbundet, skära ned på onyttigheterna och införa frukt och grönt i dieten.
Lärdomen för andra kommuner är att ta frågan om etik och antikorruptionsarbete långt innan skandalerna regnar över organisationen. Då slipper man förhoppningsvis den negativa publiciteten och andra kostnader som är förknippade med förtroendeförluster.
Fotnot: Gissur Erlingsson är biträdande professor vid Linköpings universitet, Gnestabo och fristående krönikör i SN.