Kristina Levin, chefredaktör och ansvarig utgivare på Södermanlands Nyheter
Jag minns att jag satte mig tungt på en av stolarna i fikarummet framför tv:n på redaktionen i Flen, där jag jobbade som lokalreporter, den där torsdagen den 11 september 2003. Jag var höggravid och chockad, precis som alla andra, av beskedet som just lämnats av statsminister Göran Persson på presskonferensen som flyttats fram gång på gång under morgonen.
Utrikesministern och vice statsministern Anna Lindh var död. Mördad.
På vägen hem från jobbet den dagen såg jag hennes välkända, öppna, ansikte på valplakat och utomhusreklam. Vi var mitt i valrörelsen inför folkomröstningen om Sverige skulle ha euron istället för kronan.
Affischerna i Socialdemokraternas "Ja till EMU"-kampanj, där Anna Lindh var ett av huvudnamnet, började tas ner samma dag hon attackerades på NK. Här bild från Hamngatan i Stockholm.
Sverige röstade nej, tvärt emot vad Anna Lindh ville. Det blev ingen svensk euro. Kanske var det symptomatiskt.
När jag ser tillbaka på mordet på Anna Lindh är det en del av en rad händelser som förändrade vårt samhälle i grunden. Kanske började det redan med mordet på statsminister Olof Palme, men jag tänker framför allt på attackerna mot World trade center i New York, som symboliskt nog också inträffade just den 11 september två år tidigare, men också krigen i forna Jugoslavien.
Var det då som vårt öppna demokratiska samhälle började förändras?
I Nyköping, där Anna Lindh bodde med sin man och deras två söner, gick människor man ur huse dagen efter mordet för att visa sitt avsky mot våldet och uttrycka sitt stöd för den omtyckta Anna Lindh.
När det nu gått 20 år sedan hennes död kan jag inte låta bli att fundera på hur Sverige varit om hon fått leva.
Av de som kände henne beskrevs hon som varm, klok, glad, intelligent. Engagerad i politiken för att hon ville gott, för att hon vill förändra vårt samhälle till det bättre.
"Alltid påläst", har dåvarande statsminister Göran Persson sagt.
Göran Persson lämnade dödsbeskedet efter mordet på Anna Lindh till svenska folket. "Mitt absolut svåraste uppdrag som statsminister", säger han.
"För Anna var den lilla världen och den stora världen densamma", har hennes pappa Staffan Lindh sagt och syftade på hennes känsla för en rättvis värld både här hemma och ute i världen.
"Hon var helt orädd", berättar hennes kollega och vän Eva Franchell, som var med när hon attackerades på NK, om henne.
Eva Franchell, då pressekreterare och nära vän, var med Anna Lindh på NK när hon attackerades.
Många beskriver henne som en människa med hjärtat på rätta stället men också någon som fick saker gjorda. Hon var på väg att bli den första kvinnliga socialdemokratiska partiledaren och hon hade förmodligen blivit Sveriges första kvinnliga statsminister.
Hade Anna Lindhs ljus kunnat skingra mörkret och vara del av en kraft som givit oss ett annat mer tillitsfullt samhälle?
Det kommer vi aldrig få veta.