När jag var 14 år dog en av mina vänners pappa plötsligt. Han hade gett sig ut på en löprunda på kvällen, men kom aldrig hem. Vi fick beskedet mitt under ett högstadiedisco.
Vi fick beskedet, och allting stannade upp. Ljuset tändes, discjockeyn bytte popmusik mot ballader, festen var slut.
Det måste ha spelats fler låtar, men den jag minns är "From a distance".
Och det är den jag kommer att tänka på nu, efter det som har hänt i Stockholm. När rikspolischefen och säpochefen pratar från radion, hör jag Bette Midler sjunga "God is watching us from a distance".
För världen är återigen ofattbar.
Nej, det var förstås inte oväntat att det skulle hända. Vi är inte och har aldrig varit skyddade från terrordåd i Sverige. Men att det var väntat, bara en tidsfråga, gör det inte mer greppbart.
Och jag vill heller inte förstå. Jag vill vara arg och ledsen – och jag vill också visa hela världen mitt Sverige, där hopp och kärlek spirar trots det mörka. Där människor öppnar sina hem för dem som drabbas av inställda tåg och där busschaufförer åker omvägar för att en passagerare ska komma tryggt hem.
Men det ändrar inte att ett antal personer miste sina liv där på gågatan på fredagseftermiddagen. Mina tankar går till dem och deras anhöriga. Det som hände får aldrig kännas begripligt.