Jag har enorma problem med att kasta mig i vatten som är kallare än (drygt) 20 grader. Jag finner inget nöje i det och kommer aldrig att håna någon som avstår bad under sådana vidriga omständigheter.
Än så länge har jag lyckats undvika bad i Sverige i år (jag vet att det är typ 25 grader varmt), men när jag och min bror semestrade i Kroatien i en vecka var det svårt att komma undan.
Närmare 23 grader varmt (japp, kallare än Sverige), men fantastiskt skönt och nödvändigt.
Vi hittade snabbt en bra badplats där man inte hade något annat väl än att dyka i direkt från klipporna, men sista dagen ville vi utforska vad som fanns mer i lite mer långgrund strandväg.
Efter en promenad på drygt en timme hittade vi till slut den troligtvis finaste strand jag har sett. Inte så mycket annat folk hade hittat dit heller, såg det ut som på håll. Vi började klättra ner mot vattnet och med full översikt över strandremsan inser vi att ingen har några kläder på sig... Jag känner mig som en hyfsat öppen person men att dra av mig allt tillsammans med andra människor är inte min grej.
Vi knallade därför vidare innan paradisstrand nummer två dök upp. Gott om plats, vykortslikt... och helnaket även där.
I det läget gav vi upp och nöjde oss med ett tvåplusalternativ i närheten, fullt med påklädda människor. Skönt!
Direkt ut i det långgrunda vattnet och uppskattningsvis 10 sekunder senare kommer en massiv 30 centimeters våg som givetvis måste pareras. Det slutar med att jag sätter ner foten med full kraft på en sjöborre.
Nu består kvällsaktiviteterna av att försöka dra ut närmare 100 små stickor ur foten med en pincett, gråtandes i nån slags avancerad yoga-position.
Så, den enda rimliga insikten i det här läget:: Nakenbad måste förbjudas (eller så måste jag komma över min skräck för kallt vatten).