Det svenska partisystemet har sannerligen förändrats de gångna 40 åren. På 1970-talet var det vanligast att kommunfullmäktigen befolkades av fyra eller fem partier. Vanligt var också att ett eller två partier var så stora att de helt dominerade lokalpolitiken.
Idag är läget annorlunda. Efter 2014 års val var det överlägset vanligast att åtta eller fler partier fanns i landets fullmäktige. Numera är det dessutom oftast jämnt mellan partierna. Följden har blivit att det är smärtsamt och stökigt att skapa hållbara majoritetskoalitioner. Uttryck för detta är att blocköverskridande styren där (s) eller (v) samarbetar med något eller några allianspartier blivit legio i kommunsektorn samt att antalet minoritetsstyren slog svenskt rekord efter 2014 års val. Vidare visade en granskning som Sveriges Television gjorde att mer än var fjärde kommun ändrade uppsättning styrande partier under den gångna mandatperioden. I 23 kommuner ändrades styret till den milda grad att man helt bytte block.
Stökigt var ordet. Risken för ryckig och oförutsägbar politik är ständigt närvarande under sådana betingelser, när majoriteter ändras, när kompromisser över blockgränser måste göras, och när minoritetsstyren ska finna majoritet för sina förslag.
I det här läget ska vi vara tacksamma för våra kommunförvaltningar och deras tjänstemän. Genom den expertis de besitter, sitt förhållandevis stora handlingsutrymme, får förvaltningschefer och så kallade ”närbyråkrater” (exempelvis handläggare, lärare, vårdpersonal och socialsekreterare) ett stort inflytande över vad som i slutändan blir kommunpolitikens innehåll.
Parallellt med att våra politiker sliter för att hitta hållbara majoriteter efter att mandaten fördelats, byts tjänstemän i regel inte ut. De sitter kvar. De fortsätter att lojalt utföra sina arbeten med medborgarnas bästa för ögonen, med guidning från den politiska styrning som är tillstädes samt den utbildning de förvärvat och den erfarenhetsbaserade expertis de besitter. När vi i tidningarna läser om politiska utspel, påhopp och taktiserande, står förvaltningen och dess tjänstemän för förutsägbarhet och kontinuitet.
Detta är viktigt att ha i bakhuvudet. För, det finns tendenser mot en så kallad ”chefskarusell” ute i kommunsektorn. Inte minst i samband med majoritetsskiften i kommunerna, tycks finnas en viss tendens hos styrande politiker att göra sig av med chefer som inte anses tillräckligt följsamma, eller upplevs vara allt för associerade med den tidigare politiska ledningen.
Chefsbyten kan förstås vara motiverade, men kan också få olyckliga konsekvenser. Organisatoriskt minne försvinner och förutsägbarhet för personal och mottagare av kommunal service och tjänster riskerar att undermineras. Att göra sig av med chefer och rekrytera nytt har också ekonomiska kostnader, plus att berörda förvaltningar kan tappa tempo och energi genom att by osäkerhet skapas i verksamheten. I tider av ökad politisk polarisering, fragmentering i fullmäktige och svårigheter att bilda majoriteter, tror jag därför att det vore önskvärt om politiska ledningar visade återhållsamhet beträffande omfattande chefsomsättning i sina respektive förvaltningar.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta