Det är knappast någon nyhet att ÖB finner att resurstilldelningen är otillräcklig i förhållande till den försvarsförmåga som politikerna beslutat om. Aldrig tidigare har gapet varit så stort mellan vad politikerna vill ha och vad man är beredd att betala för.
Enligt Försvarsmaktens utredning saknas för perioden 2019–2021 fortfarande 18 miljarder kronor. Beslutade satsningar som nytt regemente på Gotland, helt nya förband och införskaffandet av medelräckviddigt luftvärn är inga billiga projekt. Sunt bondförnuft räcker för att inse att om Sverige skall rusta upp i den takt som angivits räcker inte internationellt rekordlåga 1,11 procent av BNP särskilt långt, vilket är dagens nivå på Försvarets budget.
Betydligt mer drastiskt än andra länder gjorde Sverige sig av med sitt försvar efter murens fall. 90 procent av flyget och armén avvecklades och 80 procent av marinen. När nu utvecklingen skall vändas kostar det. En av Sveriges få försvarsekonomer, Peter Nordlund på FOI, påpekar att det är viktigt att under kommande treårsperiod tillföra vad Försvarsmakten behöver av bland annat materiel och personalförsörjning. I annat fall riskeras förmågeökningen att helt tappas bort eller till och med går tillbaka. En fördyrande faktor är att i stort sätt alla länder nu rustar upp och att detta leder till stora prishöjningar på krigsmateriel, något som inte kalkylerats i Försvarsbudgeten. Upprustning är smärtsam, precis som Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson konstaterade 1939:
”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi har velat social utjämning, säkerhet för gamla och sjuka . . . Nu komma vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan”.
Då skall vi komma ihåg att Per-Albin Hansson, gick i spetsen för ett åttafaldigande av försvarsbudgeten under 1940-talet. I dag diskuterar vi en fördubbling för att försäkra vår nation mot yttre hot. En positiv faktor är att statsfinanserna i dag är ovanligt goda med en rekordlåg statsskuld.
Försvarssatsning är ingen direkt valvinnare, men likväl är det en av statens kärnuppgifter som inte lämpar sig för billig symbolpolitik. Indirekt blir säkerhetspolitiken viktig i avgörandet av vem som skall betraktas som regeringsduglig.
Hotbilden från öster blir allt skarpare, likaså ökar trycket på politiken från en enig expertis. En majoritet av svenska folket anser att försvaret måste rustas upp. I detta scenario är det viktigt att såväl S som M kommer ifrån den tvångsmässiga underfinansieringen av försvarsbudget och förmår genomföra de satsningar som kan försäkra vårt land mot fara.
Maria von Beetzen
säkerhetspolitisk debattör, uppväxt i Strängnäs