Ett av de mer spännande förslagen i utredningen En kommunallag för framtiden (2015:24) var möjligheter till frivillig försöksverksamhet med majoritetsstyre i kommunerna. En undersökning som utredningen gjorde, visade att mellan 20–25 procent av kommun- och landstingsordförandena var positiva till förslaget. Remissrundan visade i vart fall inget övervägande motstånd (en knapp majoritet tillstyrkte, eller hade inga invändningar mot idén). Detta till trots har regeringen deklarerat att det ”finns inget behov av att genomföra en försöksverksamhet med majoritetsstyre”.
Detta är olyckligt. På papperet har vi i dag inga formella majoriteter i kommuner och landsting. Den tunga beslutsinstansen är kommun- och landstingsstyrelsen, och där är alla partier representerade. Väljaren förväntas räkna ut vilka det är som styr genom så kallade majoritetsmarkeringar: Vilket parti tillhör kommunstyrelsens ordförande? Vilket eller vilka partier är ordförande i nämnderna?
En avgjort negativ sidoeffekt med dagens system, är att det riskerar att fördunkla medborgarnas ansvarsutkrävande; och ansvarsutkrävande är ett avgörande demokrativärde. I allmänna val ska vi kunna rösta bort dem som misskött sig, alternativt ge fortsatt förtroende till dem som skött sig bra. Men för att kunna utkräva ansvar krävs kunskap om vilka det är som styrt kommunen eller landstinget/regionen under den gångna mandatperioden. Hur sjutton ska man annars kunna veta vem man ska belöna eller bestraffa?
Idag finns det mycket som tyder på att medborgarnas kunskap om vilka det är som styr i kommuner och landsting är svag. Det beror dels på den gemensamma valdagen (som innebär att lokala frågor ständigt riskerar att försvinna i bruset av stora nationella valkampanjer). Men dels beror det alltså på att kommuner styrs av ett slags samlingsregeringar där majoritet och opposition finns representerade i kommunens styrelser och nämnder. Det gör det inte alldeles glasklart för väljaren vem som i slutänden ansvarar för de politiska utfallen.
Just detta hade en försöksverksamhet med majoritetsstyren i kommunerna (alltså, kommunal parlamentarism) eventuellt kunnat råda bot på. Flera forskare menar att det skulle öka medborgarnas kunskap om de politiska skiljelinjerna, vitalisera fullmäktigedebatter och tydliggöra vem som slutgiltigt bär ansvaret för politiska beslut.
Därför är det beklagligt att regeringen strypt förslaget i sin linda. Det var faktiskt bara en frivillig försöksverksamhet som föreslogs. Hade ett par kommuner försökt, och reformen visat sig oattraktiv i något avseende, hade man helt enkelt inte behövt fortsätta. I och med att regeringen inte ser någon nytta med förslaget, får vi aldrig veta om majoritetsstyre för med sig de fördelar som anhängarna av idén tror på.
Gissur Erlingsson
docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta