Många med mig märkte nog aldrig något beslut om att lägga ner försvaret. Ändå var det plötsligt "borta" en dag. Nu, när vår omvärld blivit alltmer osäker och omöjlig att förutspå, saknar vi både försvar och garantier för rikets säkerhet.
Allt fler inser att med de stora vapensystem som finns i vår omvärld, kan inte mindre länder klara sig själva vid militära kriser. Vi måste få hjälp – från grannar, från Europa eller USA. Hur trovärdiga är vi med vår satsning på cirka 1 procent av BNP i försvarsutgifter, när USA och Nato sätter en miniminivå på 2 procent till sina samarbetspartners? Även våra närmsta grannar, som Finland och Norge, ligger betydligt högre än vi. Att Sverige, ett av världens rikaste länder, försöker agera fripassagerare i försvarsfrågan inger inte förtroende. Därtill är risken, att det plötsligt inte finns någon att åka med, uppenbar.
Om inte allt vårt tal om demokrati och mänskliga rättigheter i internationella sammanhang, skall klinga falskt, måste Sverige rimligen stå upp for stabiliteten i vår egen region. Våra baltiska grannar, med ett oberäkneligt Ryssland alldeles inpå, är beroende av Sveriges militära förmåga. Kostnaden för Ryssland att anfalla måste vara så hög att de avstår. Gotland, med dess strategiska läge, är en nyckel till säkerheten i Östersjöområdet men ön kan också bli till en brandfackla.
Den borgerliga alliansen driver Nato-frågan, men något medlemskap lär det inte bli så länge Margot Wallström är utrikesminister. Regeringen skjuter såväl NATO-medlemskap som de alltmer folkligt förankrade kraven på ett kraftigt stärkt försvar, åt sidan.
Alliansen borde kunna enas om en gemensam försvarspolitik att driva i riksdagen. Förutom Nato-kravet bör det ingå rejält höjda försvarsanslag och ett upprustat totalförsvar. Försvarsanslagen behöver upp till ca 1,5 procent till 2020, och höjas till 2 procent av BNP senast inom en tioårsperiod.
Kortsiktigt skulle Alliansen kunna presentera en gemensam budgetmotion för försvaret redan i höst. Sådana planer skulle sätta press på Socialdemokraterna. Kan de etablerade och ansvarsbärande partierna i riksdagen enas är det en försvarspolitisk fördel. Problemet är att den nyligen startade försvarsberedningen är en alltför segdragen process. Resultat därifrån kommer inte på många, många år, även om den extra halvmiljarden under 2017 är en liten början.
Mitt parti, Moderaterna har i denna viktiga fråga en nyckelroll. Vi måste sluta upp att betrakta politiken som ett spel där man jagar marknadsandelar och återgå till att vara förnuftets och sakargumentens röst i svensk politik. Det går att återvinna förlorat förtroende i försvarsfrågan, men då får Moderaterna lägga manken till och ta fram förslag på hur en realistisk säkerhetspolitik skall finansieras. Moderaternas partiordförande borde resa runt och tala med folk i Försvarsmakten, inom civilförsvar och folkrörelser. Hen bör sätta sig in i frågorna i detalj, kommunicera dem, samla Alliansen och ta ledningen för en realistisk säkerhetspolitik.
Maria von Beetzen
säkerhetspolitisk debattör, Strängnäs, uppväxt i Nyköping