Häromdagen gjorde jag ett misstag.
Ni vet hur livet kan vara: Jobba, handla, laga middag balanserandes ett vresigt barnhumör, torka händer, mun, golv, duscha, tvinga på pyjamas, natta, diska, och så vidare.
Nåväl. Jag cyklade på den breda trottoaren mitt emot de fina husen längs Fruängsgatan i Nyköping (jodå, jag vet att jag ska cykla på vägen, men ibland känns en bred trottoar säkrare än vägbanan). Sedan gjorde jag en felbedömning och cyklade förbi alldeles för nära en man.
Handlingen fick omedelbara konsekvenser.
”Hallå! Du ska inte cykla här!”, ryter mannen.
Jag rodnar i sinnet, eftersom jag ju vet att jag gjort fel, och ropar:
”Förlåt!”
Svaret kommer snabbt, någonstans bakom mig:
”Nej!”
Jag trampar vidare hemåt. Känner mig först lite dum, jag har ju gjort fel. Samtidigt slås jag av en tanke. Varför vände jag inte cykeln och bad om ursäkt, face to face? Och varför blir någon så arg på en sådan sak, så arg att han ryter till?
Antingen hade jag för bråttom för att vända, eller också hade jag inte modet.
För fast jag snart fyller 34 år, känner jag mig ibland ganska liten inför äldre arga män. Jag tror tyvärr inte att jag är ensam om det.
Det är inte en skön känsla och det borde verkligen inte vara så.
Kanske hade det varit bra, på många sätt, om jag hade vänt. Jag nöjer mig med att berätta här och samtidigt be om ursäkt till mannen. Kanske blev du rädd när jag svischade förbi. Förlåt, i så fall.
Det var ett misstag.
NYHETSCHEF
0155-767 58