Under 1990-talet och början av 00-talet slog nyliberala idéer rot inom de socialdemokratiska regeringarna med effekten att den gemensamma sektorns sociala trygghetssystem började tunnas ut. Den borgerliga alliansen inledde 2006 sin åttaåriga offensiv mot den gemensamma sektorn med förödande konsekvenser. 140 miljarder kronor i minskade inkomster till statskassan för att krympa friheten för de medborgare som har magra resurser. 140 miljarder kronor för att öka friheten för de medborgare som redan har bra resurser.
EU-institutionen Eurofond uttrycker det i andra bilder i sin rapport från april 2017 om tillståndet i Sverige: Den sociala rörligheten sjunker drastiskt– färre klassresor för svenskar. Klassresorna är en av sinnebilderna för en socialt präglad fördelningspolitik som gör det möjligt för varje medborgare att oavsett klassbakgrund förverkliga sina ambitioner och sina drömmar, även för medborgare med mycket tunn plånbok och utan aktiva utbildningsnätverk.
Eurofonds forskning visar att fram till 1980-talet var Sverige ett land där klassresor var en självklar och ökande möjlighet för arbetarklassens unga att skapa sig livsvillkor som var avsevärt bättre än sina föräldrars. Men nu går det utför.
Eurofond visar att de som föddes åren 1965 – 1975 har svårt att göra en klassresa. Mycket svårare än i de flesta jämförbara länder. Det går utför i Sverige men framåt för medborgare i länder som vi gärna jämför oss med: Finland, Danmark och Nederländerna. I samma utförsbacke som Sverige finner Eurofond bland andra Frankrike och Österrike.
Eurofond spekulerar inte i orsakerna till förändringarna i den sociala rörligheten, men det är rimligt att anta, med vetskap om bakgrunden till de ökande sociala klyftorna i Sverige, att klassresorna har minskat sedan 1990-talet på grund av den kraftiga bostadssegregationen, de dramatiskt ökande ekonomiska klyftorna, den snedvridna fördelningspolitiken och inte minst privatiseringen inom utbildningsväsendet.
Dräneringen av resurser till den gemensamma sektorn har försatt Sverige i en situation där vi (tvärtemot vår självbild) numera är ett ganska medelmåttigt land i frågan om jämlikhet enligt OECD. Därför är det anmärkningsvärt att finansministern använder statsbudgetens 40 miljarder i överskott till avbetalning av (den hanterliga) statsskulden i stället för att satsa pengarna inom den sociala sektorn och utbildningsväsendet.
Den nya verkligheten ställer frågan om individens frihet på sin spets. Här är klasstillhörighet och klassbakgrund livsavgörande och idéströmningarna i samhället styr majoritetens val. Här möts ständigt den negativa och den positiva friheten. Den negativa friheten i den liberala traditionen. Den positiva friheten i den socialdemokratiska. Den socialliberala i båda.
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare