Jag är en av dem som slaviskt följt SVT-programmet "Gift vid första ögonkastet", där främlingar paras ihop av experter och ingår äktenskap. En djupt fascinerande och parallell värld – långt i från min omgivnings app-dejtare, som ständigt är på jakt efter någon som kan passa dem snäppet bättre än nuvarande person.
Inget av paren från de två första säsongerna av serien lyckades hålla ihop. Nu sänds den tredje säsongen som, enligt lyriska experter, innehåller de mest perfekta av matchningar. Jag må vara en romantiker, en ödets slav, men jag tror att många håller med mig om att kärlek är en antites till ettor och nollor, något som florerar på milslågt avstånd från mallade Excel-ark.
Halvvägs in i tredje säsongen börjar det kärva för samtliga tre par. Någon stör sig på att partnern röker, en annan är inte särskilt attraherad av sin, ytterligare någon verkar tycka att den där ölmagen är lite för utbuktande.
Experter och deltagare hoppas innerligt på att programmets matematik ska stämma, men hela upplägget känns rätt elakt. Det gör ont när man ser hoppet långsamt rinna ur paren, avsnitt efter avsnitt. Det är plågsamt att se experternas tappra försök att lösa parens kriser.
Jag kan inte låta bli att på sannolika skäl misstänka SVT för att tro mer på de höga tittarsiffrorna än på att experimentet verkligen fungerar på riktigt. Visst kan kärlek växa fram med åren, men vem av denna tidsålder har tålamod för det?