Mobbarna är en del av hälsoproblemet

I dag avslutar vi artikelserien om övervikt och fetma i Sörmland. Folkhälsomyndigheten beräknar att 9 000 svenskar varje år dör till följd av övervikt och fetma. Och reaktionerna på serien visar att ämnet berör.

David Qviström

David Qviström

Foto: Jens Alvin

Sörmland2021-10-30 07:16
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Reaktionerna på serien har mestadels varit uppskattande. Helt uppenbart har ämnet berört. Särskilt konstigt är det inte – nästan tre av fem sörmlänningar är överviktiga, i alla fall enligt det trubbiga BMI-mått som används inom vården. 

Intressantast och kanske mest berikande har de negativa reaktionerna dock varit.

”När jag ser rubrikerna som hör ihop med artikeln blir jag så ledsen över att läsa orden fetma och feta. I min värld är det fula och äckliga ord”, skrev en uppgiven läsare. En annan skrev att ambitionen att ”krossa skammen” runt fetma, som jag skrev i en tidigare krönika med hänvisning till min egen viktresa, tvärtom riskerar att öka på skammen. 

För än en gång ett pekande finger. När stora kroppar hamnar i fokus, då vet vi som har brottats med vikten genom livet vad som händer: det sätter mobbarna på fötter.

Kommenterar på sociala medier hånar. De blandar friskt ihop påstådd brist på karaktär med vad som är sjukdom. Eller utseende med vad som är ett hälsoproblem. 

Ungefär så har några kritiker resonerat. Och jag begriper poängen.

Att få vill tala öppet med namn och bild i tidningen om sin egen övervikt eller fetma är därför begripligt. Det kan kosta på. I vissas ögon reduceras en människa till att bli en stor kropp och ingenting mer. Man riskerar att objektifieras. Och det gör också andra texter svårare – som att allt tyngre lyft blivit ett arbetsmiljöproblem inom vården. Eller som att i dagens avslutande del beskriva hur till och med hanteringen av våra döda har förändrats, som en samtidsspegel.

Nej, jag tror inte heller att en artikelserie gör att mobbarna kommer till insikt om att det är de som är det stora problemet vad gäller skammen. Mobbares agenda är att blåsa upp sin egen självbild på andras bekostnad. Medkänsla står knappast i främsta rummet då. 

Men de flesta är ju inte mobbare. Som journalist tror jag att texter, kunskap och kommunikation faktiskt är verktyg för förändring – även om faktisk förändring av attityder är något som individer sedan själva måste välja. 

Det skulle exempelvis kunna vara att ta hälsan på allvar, men samtidigt vägra att en enda sekund skämmas för sin egen kropp. 

Och så tror jag en sak till:

Ett stensäkert sätt att aldrig förändra några attityder är att omge det med tystnad.