De flesta av oss känner någon. Jag kände Sofia. Och Stefan.
Fyra svenskar väljer varje dag att avsluta sitt liv. Mammor och pappor, barn och syskon, arbetskollegor, grannar och vänner. Ibland kommer döden som en blixt från klar himmel för de anhöriga, som för Maximus Ljungberg och Satu Peterssons familjer. Ibland finns en lång historia av psykisk ohälsa och svårigheter bakom.
Vi journalister är generellt väldigt försiktiga med hur vi skriver om självmord. Orsaken är både att vi, enligt våra medieetiska regler, ska värna offer och människors privatliv, men också att vi vet att rapportering av självmord kan trigga till nya. Därför berättar vi inte när tågstoppet orsakades av någon som vill ta sitt liv. Eller när det stora polispådraget vid ett bostadshus handlar om att hjälpa en människa som mår dåligt.
Men ibland kan vi välja att berätta närgånget och konkret om detaljer och tillvägagångssätt. Och det gör vi idag. Orsaken är enkel. Och hemsk.
Jag vet att journalistik som gör skillnad är journalistik som berör, som engagerar och kommer riktigt nära. Jag tror att alla som läser Magdalena Ljungbergs och Pia Jonssons berättelser blir berörda. Det är det vi vill.
Vi behöver prata om de nästan 1 600 personer som känner att de inte har något annat val än att avsluta sina liv – varje år. Vi behöver prata om Maximus Ljungberg och Satu Petersson.
Jag hoppas att deras berättelser kan engagera fler att göra skillnad, att orka ställa raka frågor till människor omkring oss som vi ser mår dåligt. Jag hoppas att jag gör det.
